Att handbollen i tonåren togs ifrån Fanny Roethlisberger utlöste en kedja av bakslag som satte djupa spår. Men trots psykisk ohälsa har hon femton år senare byggt en framgångsrik karriär som inspirerar många.
Fotografen och receptkreatören Fanny Roethlisberger har en lång historia av psykisk ohälsa som började redan när hon var fjorton år gammal. På den tiden elitsatsade hon på handboll och hade blivit uttagen till Upplandslaget. När livet kändes tufft fanns handbollen alltid där som ett andningshål, någonting att se fram emot både i vardagen och på längre sikt då hon hoppades kunna försörja sig på idrotten.
När hon skulle börja i åttonde klass tog livet plötsligt en mycket oväntad vändning, som skulle grusa hennes framtidsdrömmar.
– Jag gick ner några kilo på sommarlovet och mina föräldrar blev oroliga. Jag hade alltid legat något över på viktkurvan, så när jag gick ner något under den sågs det som allvarligt, trots att jag inte vid det laget var farligt underviktig. Jag fick matschema och träningsförbud och då rasade min värld.
Handbollsgymnasiet i Lund som hade hägrat kändes nu plötsligt väldigt avlägset. Föräldrarnas oro och vårdens fixering vid hennes vikt fick katastrofala konsekvenser.
– Jag var idrottare och ville inte alls gå ner i vikt, men inte heller gå upp, och började därför fiffla med maten. Då blev jag istället inskriven på dagvård vid en ätstörningsenhet. Där började jag gå ner i vikt, blev väldigt underviktig och hade ingen mens. Jag påverkades mycket av de andra tjejerna och enhetens stora fokus på exakta gram och kroppen. När jag skrevs ut därifrån vägde jag mindre än när jag kom dit. Jag var dåligt rustad och gick istället in i väggen, blev självmordsbenägen och fick bulimi. Jag försökte ta mitt liv och rusade sedan upp i vikt.
Underliggande problem
Högljudda svettiga idrottshallar, laganda och träningsglädje hade bytts ut mot en dysfunktionell ätstörningsvård, självtvivel och ett liv i upplösningstillstånd. Fanny hade fått diagnosen anorexia nervosa, den sjukdom som har högst dödligheten av alla psykiatriska tillstånd, vilket beror både på de allvarliga fysiska följdverkningarna av svält, men också på risken för självmord.[1]
Det var dock något som inte stämde. Hon förstod att hon var svårt sjuk och ifrågasatte inte diagnosen i sig, men kände inte alls igen sig i de andra tjejernas syn på mat och vad deras ångest var sprungen ur.
– Jag var alltid glad i mat. Det var någonting annat som var fel, men jag visste inte vad. Ätstörningar är överrepresenterat bland både människor med adhd och bipolär sjukdom, och BUP missade absolut mina underliggande problem – men samtidigt var jag ju jätteunderviktig! Jag tycker att ätstörningsvården behöver granskas och kritiseras, för den är stundtals rätt inhuman. Jag träffade läkare och terapeuter under lång tid som borde ha koll på det här, men ingen tänkte att det var någonting annat som inte stämde. För mig idag är det ganska tydligt att ätstörningarna var ett symtom på någonting annat.
”Jag träffade läkare och terapeuter under lång tid som borde ha koll på det här, men ingen tänkte att det var någonting annat som inte stämde. För mig idag är det ganska tydligt att ätstörningarna var ett symtom på någonting annat.”
Med tiden fick Fanny diagnosen adhd, och så sent som 2015 diagnosticerades hon även med bipolär sjukdom typ 2. Den diagnosen innebär i korthet depressiva skov varvat med perioder av ökad energi och minskat sömnbehov, så kallad hypomani.
Det hade nu hunnit gå nio år sedan hennes första kontakter med BUP. Till en början var hon tveksam till diagnosen, men när hon läste på om bipolär sjukdom föll bitarna på plats.
– Jag har bipolär sjukdom typ 2 fast med mest depressiva inslag, jag har inte haft så många hypomaniska skov. Framför allt är det tvärare kast för mig, det var också det som fick läkaren att misstänka bipolär sjukdom. Jag kan boka in någonting en dag och sedan nästa dag får jag panik av tanken på det jag bokat in, eftersom jag hunnit bli jättelåg vid det laget. Om jag är glad så är jag jättelycklig, och det är väldigt härligt, men när jag mår dåligt så tar det liksom över. Då kan jag inte föreställa mig att någonsin må bra igen.
”Om jag är glad så är jag jättelycklig, och det är väldigt härligt, men när jag mår dåligt så tar det liksom över. Då kan jag inte föreställa mig att någonsin må bra igen.”
För Fanny är det en självklarhet att vara noga med rutiner. Hon är mån om att försöka förebygga skov så gott hon kan, genom att exempelvis se till att få tillräckligt med sömn. Även medicineringen tar hon på stort allvar.
– Kombinationen bipolär och adhd kan vara ganska lömsk eftersom adhd:n kan göra att man blir kreativ och full av energi och känner att man inte behöver sova så mycket, vilket kan trigga det hypomaniska. Det gäller att vara på sin vakt, för när man blir hypomanisk känns allting bra, man tycker inte att man behöver sova och att man ändå klarar av det mesta. Jag är väldigt noga med mina mediciner och skulle aldrig hoppa över dem ens en dag, men jag vet ju att det är ganska vanligt att folk gör det eftersom det känns konstigt att ta medicin när man mår bra.
Bipolär sjukdom är likt anorexia en dödlig sjukdom där självmord är kraftigt överrepresenterat. I en stor dansk studie med lång uppföljningstid begick 8 % av alla män och 5 % av alla kvinnor med bipolär sjukdom självmord, jämfört med befolkningen i övrigt där förekomsten var 0,7 % för männen och 0,3 % för kvinnorna.[2] Fanny har nyligen blivit ambassadör för Fonden för Psykisk Hälsa och tycker att man måste satsa mer på forskning på psykiska sjukdomar, inte minst bipolär sjukdom.
– Det förstör liv och tar många liv. Det drar verkligen ned livskvaliteten. Man kanske inte vågar söka jobb för att man känner osäkerhet inför om man kommer att kunna dyka upp på jobbet varje dag, sedan kanske det slår över och man överpresterar och bryter ihop av det istället. Sedan håller det på så där och man känner sig misslyckad som aldrig kan vara lagom. Det upplever jag i arbetslivet, att jag ibland ses som opålitlig eftersom jag kan bli sjuk. Men vem som helst kan ju bli sjuk, och miljö och omgivning är väldigt avgörande för hur mycket symtom man får.
Ingen superkraft
Fannys framgångar som fotograf och receptkreatör har vuxit ur hennes kreativitet och energi, som hon till stor del tillskriver adhd:n. När vi träffas pratar hon oerhört fort, ursäktar sig genast när hon tappar tråden och hoppar sedan omedelbart på en ny tankebana. Hon är lätt att tycka om och framstår som oerhört skärpt, väl medveten om att våra hjärnor arbetar i olika takt. Hon ser dock stora nackdelar med sin adhd-diagnos, som hon inte tycker man ska skyla över.
– Vissa säger att alla har lite adhd, men det man måste förstå är att även om det är egenskaper som alla har i någon grad, så går det överstyr för vissa och blir ett funktionshinder. Det tar över för mycket. Min hjärna registrerar helt oviktiga grejer, och det kan vara användbart ibland, men ofta känns det bara onödigt att det tar upp plats i min hjärna.
När jag nämner att vissa beskriver adhd som en superkraft himlar Fanny med ögonen och ler. Om man hamnar rätt i livet och exempelvis kan arbeta med något man brinner för, så kan det vara en stor fördel. Men även om hon själv kan se det positiva tycker hon att sådana påståenden leder tanken fel, förklarar hon.
– Jag tycker inte alls att adhd:n är en superkraft. I en utopisk verklighet som var anpassad för adhd hade det kanske kunnat vara det, men så ser det ju inte ut. Om samhället var byggt för att jag skulle kunna få mina briljanta idéer mitt i natten och då omedelbart förverkliga dem, eller om man kunde få dem på arbetsplatsen och bara storma in på ett möte och köra direkt, så hade det kanske varit en superkraft. Nu är det inte så, så du kommer ju alltid att vara lite annorlunda.
”Jag tycker inte alls att adhd:n är en superkraft. I en utopisk verklighet som var anpassat för adhd hade det kanske kunnat vara det, men så ser det ju inte ut.”
Vi talar om den forskning som de senaste decennierna förändrat synen på npf-diagnoser. Både autism och adhd förklarades tidigare ofta med psykoanalytiska förklaringsmodeller. Adhd tänkte man exempelvis skulle bero på ett ”fragmentiserat ego” orsakat av dålig kontakt mellan barn och föräldrar under uppväxten. Numera ser man inte adhd som en sjukdom utan som en funktionsvariation där alla ligger någonstans på en skala, och där ärftligheten är ett viktigt inslag.
Dessutom har man med tiden lärt sig att anpassa skola och arbetsliv, det finns även läkemedel som fungerar bra för vissa. Även om det fortfarande finns mycket kvar att göra ryser Fanny vid tanken på att växa upp med adhd innan forskningen byggt upp kunskap om diagnosen.
– Tänk barn på 50-talet, då var det bara att skärpa sig! Fast man inte kanskärpa sig, och även om man kan så kostar det så jävla mycket, förr eller senare kanske du bränner ut dig eller tar livet av dig. Och alla som har adhd är inte kreativa genier, och även om man bara känner att man upplever nackdelar med adhd, då måste man ju bli sedd i det ändå.
Om bipolär sjukdom
Drabbar cirka två procent av befolkningen. Innebär återkommande perioder av kraftig förskjutning i stämningsläget uppåt i mani eller hypomani och nedåt i depression. En mani innebär ett extremt höjt stämningsläge, med lågt eller inget sömnbehov, hög aktivitetsnivå, upprymdhet och ofta irritabilitet. En hypomani är en lindrigare form av mani. En depression ger stark nedstämdhet, glädjelöshet, ofta värdelöshetstankar, hopplöshet, energilöshet och ibland tankar på att inte orka leva längre. I sjukdomsbilden finns också långa perioder där livet inte svänger mer än för andra.
Bipolär sjukdom behandlas med stämningstabiliserande medicinering, som exempelvis litium. Vidare är det viktigt att lära känna vilka symtom sjukdomen har och lära sig tidiga tecken på insjuknande och hur man kan ta hand om dem. För bästa behandlingsresultat är det också viktigt att ta hand om sina livsvanor. Att inte dricka för mycket alkohol, att träna, ha tid för återhämtning och ha goda sömnrutiner.
Referenser:
[1] https://ki.se/forskning/sjukdom-med-manga-ansikten, hämtad 7 mars 2022.
[2] Nordentoft, Merete, Preben Bo Mortensen, and Carsten Bøcker Pedersen. ”Absolute risk of suicide after first hospital contact in mental disorder.” Archives of general psychiatry 68.10 (2011): 1058-1064.